oliviaelli

Kategori: stay strong

"VAD äter du? HUR äter du? VAD äter du inte? - repost

Hittade ett väldigt läsvärt inlägg på en favvoblogg, detta är så otroligt viktigt!! Taget härifrån.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Efter att ha skummat igenom kommentarerna till Emmas inlägg om kolhydrater vill jag ungefär dra ner rullgardinen och kasta in handduken. Forever. Herregud. Jag är så in i bomben trött på den här diskussionen, trött på att få frågan ”vad äter du Fanny? HUR äter du? Vad äter du INTE?” . För jag är trött på att svara mat, är vad jag äter. Och lite annat. Mest äter jag saker jag gillar, typ.

Något som gjorde mig ledsen var denna kommentar, som sorgligt nog var den vettigaste av alla:

”Min tanke om kolhydrater är att jag med ätstörning aldrig kommer kunna bli frisk när dom som är ”frisk” hetsar kring mat som dom gör. Ibland käns det som att dom är sjukare än jag. Mat är mat, inget är något som dödar dig om du äter det ibland (ja undantaget om du är riktigt allergisk) och visst ska man vara noga och äta nyttigt för optimalt mående men jag känner mest att jag blir rädd av folk runt omkring mig.”

Så tror jag många med ätstörningar tänker under sjukdomstiden, men för mig blev det ännu mer uppenbart(och näst intill absurt att inse) först när jag var frisk. Att herregud gemene man är ju betydligt sjukare är jag någonsin var?! Det tycker jag fortfarande, och det är helt klart baksidan av den rådande ”hälso-trenden” – folk är medvetna på ett helt nytt sätt. Eller försöker i alla fall vara, antar jag att man bör säga. Var och varannan kotte är expert. Framför allt tror skrämmande många att det som funkade för en själv, direkt måste vara det rätta. ”Det funkade ju”. Alltså, har vi inte kommit längre, på riktigt?! Tänk vad enkelt allt varit om alla bara funkade likadant. Om det inte var så att det hela är betydligt mer komplext och att vi inte bara är en kropp som ska fyllas med lagom mängd energi och så rullar vi på till nästa mack för nästa tankning.

Vad ska man äta då?! Härom veckan stod jag i säkert en halvtimme och försökte förklara för en bekant på gymmet varför jag äter ”vanliga sötsaker” så ofta när jag verkar gilla hälsosam mat. Hela frågeställningen gjorde mig så paff och jag blev så ledsen. Herregud varför måste det vara antingen eller?! Jag gillar ju både”hälsosamma” måltider och näringsfattiga chokladkakor. Så jag väljer inte. Äntligen äntligen har jag insett att jag inte måste.

Saken är. Det finns EN enda sak, som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga. EN ENDA SAK. Vet ni vad? För mycket. Boven är INTE ett enskilt livsmedel. Det är INTE några gram hit eller dit. Det är INTE enstaka tillfällen eller måltider eller omständigheter. Det är för mycket.

Framför allt, är jag rätt himla övertygad om att ångesten och all tid och energi som läggs på att tänka på vad man inte ska/får/borde äta, skadar och sliter betydligt mer än vad ett eventuellt intag av något klassat ”ohälsosamt” någonsin kan göra."


Hejdå BUP

Hello hello! Idag var det dags att säga hejdå till psykiatrin för gott, så himla skönt men ändå jobbigt på ett sätt. Dags att sätta punkt för det kapitlet av mitt liv, vilken resa jag har gjort när man tänker efter.. 2.5 år, jisses.. Hejdå anorexin, du kommer aldrig mer få styra mitt liv för jag är mycket starkare än så.

Firade detta med att jag och mamma köpte varsin smoothie på Naked Juice Bar, haha standard såklart! Nu är jag i Rydaholm a.k.a. Smålands Texas och ska sova hos Filippa med Isabell och ladda upp inför imorgon, big day!! Vi ska baka lite bars, öva på våra bidrag och bara mysa hihi. Hoppas ni har haft en fin dag!!

Grattis igen min kära storasyster som fyller 20 år idag, puss på dig!

Två år sedan

"Olivia, du har anorexia nervosa." 

När jag fick veta detta den 20 december 2012 så föll allt för mig. Jag orkade inte mer, jag ville bara må bra igen. Till slut bestämde jag mig för att göra allt för att bli helt frisk. Idag står jag här 10 kg tyngre och mår bättre än någonsin, jag äter betydligt mer och jag tränar för ett helt annat syfte. Jag säger inte att det har varit en dans på rosor för, helt ärligt, har det ibland varit ett rent helvete. Vägen har inte varit spikrak men jag står här idag som en mycket starkare människa.

Det känns helt ofattbart hur långt jag kommit sedan dess. Igår var jag på ett möte då vi bestämde datum för utskrivning från BUP vilket sker i mars då jag fyller 18 år! Jag är så himla glad att jag har krigat hela vägen, att jag aldrig gett upp hur jobbigt det än varit och att jag tagit emot den hjälp jag behöver. Livet är mycket, mycket, mycket mer värt än att bara trycka ner sig själv och därför valde jag att vända riktning. 

Nu ska jag njuta av julen och äta mycket gott, för vet ni vad? Jag kan och jag vill. Det är mitt liv nu, inte anorexins.

Förlåt dig själv, släpp ditt förflutna och gå vidare

De två senaste åren har jag gråtit, skrattat, skrikit, jublat, haft ångest, inte haft ångest, velat dö, varit lycklig. De senaste två åren har gått så himla fort, jag kan knappt tro det. Allt började egentligen för tre år sedan men bröt ut för två år sedan på riktigt. Hade en tuff period i åttan men det var inte förens i nian jag fick en diagnos för anorexi. Jag var borta ett tag från skolan och åkte till ett behandlingshem varje dag. 

Allt det känns så långt bort, jag är en helt annan människa idag. Då var jag en osäker, liten tjej som inte visste var jag skulle och levde mitt liv i Värnamo. Jag hade aldrig pendlat, varit i en klass där jag inte kände någon och så långt hemifrån på egen hand. Nu lever jag största delen av mitt liv i Växjö, har världens bästa pojkvän, jag har träffat så många fina människor, träffat några av mina närmsta vänner. Jag har hamnat så bra, jag har haft tur.

Om jag inte tagit beslutet den kalla dagen i december så hade jag inte stått här idag. Jag hade aldrig haft det som jag skrev där uppe, jag hade troligen legat i en sjukhussäng eller varit borta. Sad but true, ibland är sanningen hemskare än vad man tror. Jag säger inte att den här tiden har varit spikrak uppåt utan jag har också haft dippar, lika mycket som jag haft det bra.

Det är bara att fortsätta kriga och aldrig ge upp. Jag fick höra endel att jag inte var "anorektiskt smal" när jag var som sjukast men vet ni vad? Jag vet själv att jag var "tillräckligt" för annars hade jag inte legat på sjukhus med dropp för att hjärtat höll på att sluta slå. Att ha anorexi är inte en synonym för skinn och ben, det är en sjukdom som sitter i huvudet och inte i kroppen. Menar inte att peka ut någon men det är en viktig sak att ta upp.


Och vad vill jag med den här texten egentligen? Jag vill nå ut till alla där ute som har liknande problem och berätta för dom att det aldrig är försent att göra en livsförändring. Det är aldrig försent för att välja livet och jag kan garantera er, det är värt det. Bry er inte om vad andra säger till er, det är er resa och ingen ska säga något annat. Stay strong!


Våga prata om psykisk ohälsa

Att våga prata om psykisk ohälsa kan vara rätt svårt i dagsläget. Det är en ganska känsligt ämne hos många och jag har självt haft svårt att prata om det. Varför? För att jag skämdes. Jag var rädd vad alla andra skulle tycka och tänka. "Alla andra mår ju så himla bra" var en av tankarna som snurrade runt i mitt huvud under sjukdomstiden och det var därför det var så svårt att prata om det. 

Vad är psykisk ohälsa egentligen? Det är när man är i obalans i form av oro, ångest, nedstämdhet etc. Social fobi, depression, ätstörningar, OCD (tvångssyndrom) och ADHD är bara några exempel. Sammanfattningsvis så kan man säga att psykisk ohälsa är när man har problem som påverkar ens vardag.

Jag har som sagt levt med psykisk ohälsa i form av anorexi och delvis depression. Tanken på att jag nästan tog död på mig själv, att jag misshandlade min kropp, är obeskrivlig och jag kan knappt förstå vad det var som hände. En sak vet jag iallafall säkert: Att välja livet var det bästa jag gjort trots att det varit en lång väg att gå. Att jag idag nästan är friskförklarad efter två år känns helt ofattbart. Jag har kommit så himla långt, vuxit otroligt mycket som person och jag har insett att det är okej att känna, det är okej att prata om det. 

Sanningen är att idag är psykisk ohälsa väldigt vanligt bland Sveriges befolkning och 4 av 5 har erfarenhet av det. Den största orsaken till sjukskrivning är för att man mår dåligt psykiskt och inte vid feber osv..  Psykisk ohälsa är ingenting man ska skämmas för och man är aldrig ensam om det. Kom ihåg det. Det är dags att börja prata och jag bidrar till det här och nu. Om det finns frågor om detta ämnet så är det bara att ställa dom, jag ska svara så gott jag kan. :)

Då och nu. De vänstra bilderna är från när jag var som sämst och de högra är ganska nytagna. 


Källor här och här.

Ett litet öppet brev ifrån hjärtat

Det där med att gå vidare är en ganska lång process och nästan alla har gått igenom en sådan. Att våga släppa taget är svårt men förr eller senare måste man helt enkelt! Jag har gått igenom en sådan process sedan slutet av 2012, dvs. i lite mer än ett år. För er som inte vet så talar jag om min ätstörning, denna välkända kamp som blir mer och mer vanlig. På senare tid har jag börjat se mycket klarare, jag har börjat få hopp. Jag har börjat få hopp om att jag kan bli frisk, att jag inte kommer behöva leva med detta hela mitt liv! Det går att bli frisk bara man vill.

Jag fick tillåtelse att börja träna i höstas men blev förkyld hela tiden pga. vägde för lite för min kroppsbyggnad. Har gått ett par kg och nu mår min kropp så mycket bättre! Jag mår så mycket bättre. Jag kan ha mina dåliga dagar, det har alla, men det är fler bra dagar jämfört med i höstas. Jag äter mer än vad jag gjorde när jag inte tränade and I feel no regrets faktiskt! Jag bröt ner min kropp så otroligt mycket när jag mådde som sämst och jag ångrar det som tusan idag. Nu är jag redo att bygga upp den igen och kroppen behöver mat, simple as that!

Jag har nog alltid varit en envis person och om jag bestämmer mig för något så gör jag det. Tänkte att detta vore ett bra inlägg att publicera för att jag ska kunna få en så positiv och öppen blogg som möjligt!  Till alla er där ute som kämpar mot en ätstörning eller mot något annat problem: Bara för att man en gång haft det jobbigt, behöver det inte betyda att man alltid kommer ha det.

 

Älska dig själv som din nästa

"Jag kan inte, jag klarar aldrig det."
"Vad kommer alla andra tycka om mig om jag gör såhär?"

Jag undrar hur många gånger de tankarna flugit runt i mitt huvud. Men egentligen, varför kan vi inte tro på oss själva? Och varför bryr vi oss så mycket om vad alla andra tycker och tänker om oss? Det kan handla om enkla saker som att räcka upp handen i klassrummet, köpa nya kläder eller våga säga vad man tycker. Man är rädd att bli utskrattad eller att bli nertryckt. Men varför egentligen?

Jag har själv verkligen fått jobba med min självkänsla och mitt självförtroende jättemycket. Jag har stundtals hatat mig själv och hur jag är. Det är inte ofta jag använder det uttrycket "hata" för att det är ett så starkt ord. Ett tag var jag superrädd att folk skulle tycka jag var tråkig så jag tog på mig en roll som "den roliga". Det slutade tyvärr med att jag inte orkade mer. En annan sak, så har jag väldigt lätt för att rodna och jag har alltid tyckt att det har varit jättejobbigt och har alltid funderat på vad folk tycker om mig. Men nu har jag börjat må bättre i mig själv och orkar inte bry mig längre. Man måste helt enkelt jobba med det man tycker är jobbigt.

Jag tror det handlar om att man är rädd för att bli ensam, att man är rädd för att inte bli omtyckt. Man är rädd för att inte duga som man är och blir osäker. Om jag ska vara ärlig så är det bara lite hjärnspöken som lurar dig för det finns alltid någon för alla. Det finns alltid någon som tycker om dig även om du inte ser det. Som exempel, om dina vänner hugger dig i ryggen eller fryser ute dig så finns det alltid andra att umgås med. Tappa aldrig hoppet för det finns ALLTID någon som tycker om dig för att du är du, glöm aldrig det. Du är inte ensam.
 
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här är mina tips för att må bättre i sig själv!

♥ Sluta snacka skit - För visst mår man bara dåligt efteråt? Och hur roligt skulle det vara om någon sa sådana saker om dig? Man kan ju alltid tänka saker, men det kan man hålla för sig själv. Man kan inte tycka om alla!

 Umgås med dom du trivs med och tycker om - Känn dig aldrig tvungen att vara i en krets där du inte mår bra.

♥ Behandla alla som du vill bli behandlad själv - Ja, det säger ju säg självt.
 
♥ Våga utmana dig själv -  Du avgör vad utmaningar är för dig. Prata bland folk, säga vad du tycker. Våga ta kontakt med den du spanat in, för vad är det värsta som kan hända? Om den inte känner detsamma, okej visst fine, då kanske det är lite jobbigt men försök tänk att det finns det tusen åter! If you never try, you'll never know.

♥ Sträck på dig och le - 
Allt blir så mycket lättare och allt blir så mycket bättre om du försöker vara positiv.

♥ Skaka av dig onödiga saker som du blir nedstämd av -
Försök att inte övertänka som till exempel, vad du gjorde för fel den gången och vad du kunde gjort bättre/istället för det du tänker på är historia nu och du lever inte där längre.

♥ Va stolt över dig och var dig själv för att du är du och ingen annan.

Sitter just nu och tänker om jag verkligen ska publicera det här inlägget. Jag tänker på vad alla andra ska tycka om det. Men vet ni vad? Jag gör det för att jag vill det.
 
Upp